SCMS 2017

Nyss hemkommen från Society for Cinema and Media Studies årliga konferens. I år var det i Chicago. SCMS är den stora amerikanska film- och medievetarföreningen och konferensen är gigantisk, även om de hade bantat programmet något sedan förra året. För att något så när styra upp bland alla olika intresseinriktningar finns det vad som kallas ”scholarly interest groups”. Själv är jag med i och engagerad i två sådana, Scandinavian SIG och Adult Film History SIG. I år presenterade jag på en panel som var sponsrad av Scandinavian SIG, ett paper om ”Documentary Elsewheres by Mai Zetterling” som handlade om tre Mai Zetterling-dokumentärer, The Prosperity Race, ”The Strongest ur Visions of Eight, och Of Seals and Men. Vi var på 80:e våningen i det som heter the Aon Center och just den dagen vi presenterade var det regnigt så att utsikten ut genom fönstren var bara en grå molndimma, men dagen före tog jag ovanstående bild på Lake Michigan från 80:e våningen.

I övrigt gick jag mest på paneler som var sponsrade av Adult Film History SIG. Det roligaste med SCMS är alla människor man träffar, både kolleger som man har känt länge men som man bara träffar på den här konferensen och helt nya. I år mötte jag till exempel författaren till Reframing Bodies som jag och mina medarbetare på LNU har läst och använder oss av, Roger Hallas, men också Whitney Strub vars senaste alster, Porno Chic and the Sex Wars, ligger nyinköpt på mitt skrivbord.

Den allra mest narcissistiska (och lite fåniga) kicken var dock att se min egen bok på Intellects bord på bokutställningen, där de akademiska förlagen visar upp de senaste årens utgivning. 

Citizen Schein

Såg dokumentären om Harry Schein i förrgår. Den var på många sätt rörande. Som alla andra filmvetare som ägnat sig åt det svenska sextiotalet har jag ju lagt en del tid på Scheins liv, insatser och betydelse. Under arbetet med min avhandling intervjuade jag honom, en sommardag 2003 i hans villa i Danderyd. Då var han sjuttionio år. Jag befann mig på Söder och fick instruktioner per telefon hur jag skulle ta mig dit. “Du är student?” frågade han. Jag tänkte inte inleda mina kontakter med honom med en massa hårklyverier om studenter och forskarstudenter så jag sade ja. “Ja, då har du inte råd att ta taxi.” Det kändes både som en social markering från hans sida och som ett symptom på generationsklyftan. I Sjöwall-Wahlöö-böckerna är det ju någon som kallar tunnelbanan för “socialsnöret”… Men finns det någon vettig människa i dag som skulle ta taxi mellan Söder och Danderyd om tunnelbanan fungerar? Vi satt i hans fantastiskt stilfulla men något bedagade vardagsrum och pratade i någon timme. Han rökte och drack whisky. När jag skulle gå sade han lite ursäktande att han kanske skulle bjudit mig på en whisky (det hade nog gjort mig som intervjuare lite mer avslappnad…)

Tre år senare befann jag mig i Stockholm på konferens när det hölls minnestund för honom. Jag smet från konferensen och gick dit, i den avsakraliserade Skeppsholmskyrkan. Det var smakfullt, elegant och väldigt, väldigt celebert. Bibi Andersson, Theodor Kallifatides, Ingvar Carlsson talade. Jag kände mig som en liten doktorandkart från provinsen (det var jag ju också). Efteråt kunde man ta ett glas vin eller en Cutty Sark whisky. Jag tog en whisky och tänkte “you owed me this one, Schein”. Sedan gick jag ut ur kyrkan. Stockholm låg vintrigt och vackert framför mig.

Fia-Stina Sandlund har skrivit en fin recension i Sydsvenskan. (Tyvärr endast tillgänglig för prenumeranter.) ”Jag sökte ett gubbslem och fann en själ – jag är inte besviken,” skriver hon. Det fångar så väl känslan inför Schein. Å ena sidan en maktperson — karismatisk och arrogant, intrigerande och storslagen, med alla de attribut vi associerar med (manlig) makt: vackra kvinnor, pengar, inflytande, resor ut i världen, modern arkitektur, tennismatcher med Olof Palme, sommarstugebesök hos Ingmar Bergman. Å den andra en komplex och komplicerad människa, intelligent och begåvad och driven men också ensam, och, kanske allra mest rörande, alltid lite utanför ändå.

Ny blogg

Eftersom det tagit nästan två månader för mig att ens påbörja denna nya blogg, tänkte jag ett tag att jag inte skulle göra det. Slippa ha en sak till på ”att göra-listan” som riskerar att bli ett dåligt samvete.  Men så insåg jag att jag saknar en plats för vardagsbetraktelser ur akademin, responser på nyheter och debatter, och bara som ett slags logg (just det) över min arbetstillvaro. Den gamla bloggen kommer ju till användning till exempel när jag vill kolla vad jag egentligen gjorde våren 2010 eller när den där konferensen egentligen var.

Så. Jag ger detta ett försök. Just nu har jag ganska många skrivprojekt på gång: Face of AIDS kräver sin tid, jag knåpar på en text om Mai Zetterling, och så naturligtvis en rad andra saker. Men det är också skönt att ha ett mer omedelbart skrivande.

Ett litet tvärsnitt av hur min tillvaro ser ut just nu:

The Swedish Porn Scene har fått en del uppmärksamhet och jag har bland annat blivit intervjuad av P4 Kronoberg.  Jag presenterade också boken på Cinemateket i Stockholm.

Min artikel om Lasse Braun har äntligen publicerats i Porn Studies Journal. Efter peer review-processen blev det tyst väldigt länge och jag hade nästan givit upp hoppet, men när det väl hände gick det fort, bara ett par veckor mellan korrektur och publicering.

Jag undervisar just nu en underbart trevlig grupp studenter i filmhistoria. I eftermiddag skall vi prata om Alain Resnais Hiroshima, mon amour från 1959 och europeisk konstfilm.

Annars kämpar jag på med ett paper inför SCMS årliga konferens som är i slutet av mars, i Chicago, och en ansökan om forskningsmedel i samarbete med en av mina kolleger här på Linnéuniversitetet. Vetenskapsrådets deadline är 21 mars så det är ganska intensivt.