Linnaeus

Eftersom jag numera är på Linnéuniversitetet kan det kanske passa att länka till den här artikeln i New York Times. Det har en svag anknytning till mina forskningsområden (mycket svag: ja, jag har samförfattat en artikel om dokumentärfilm i den arktiska regionen men just arktiskompetensen var min kollegas och ja, Linné ägnade sig bland annat åt sexualupplysning i skriften ”Om sättet att tillhopa gå” som inte nämns i artikeln), men lite kul ändå. Artikelns slutpoäng är också intressant:

Once we put a name on something, as Linnaeus did compulsively, we’ve identified ourselves as the observer and the named thing as the observed — a barrier is placed between, lines are drawn.

Detta ligger i linje med olika lingvist-psykoanalytiska teorier: att när vi tillägnar oss språket och därmed ger namn åt det som finns omkring oss skapar vi en klyfta mellan oss och världen. Även om jag är skeptisk till psykoanalysen har den tanken alltid tilltalat mig, som ett slags evigt olösligt dilemma: genom att söka kunskap och bemästrande förlorar vi också samtidigt något. Man tillskansar sig en förmåga och förlorar en annan. När jag tänker på det vet jag inte om det ens är sant: En stor del av uppskattningen av exempelvis böcker, tv-serier och musik handlar ju om att prata om det, att hitta andra som delar ens förtjusning som man kan jämföra sina upplevelser med. Men det kanske är en form av kompensation för det som gick förlorat?

 

Puma Swede

Fick med kort varsel förfrågan i förra veckan om jag kunde tänka mig att leda ett samtal på Studentafton i Lund. Inbjuden gäst var porrstjärnan Puma Swede. Jag fick lite totalpanik och såg Skavlan framför mig men efter en kort stunds eftertanke svarade jag ja. Jag insåg att den fantastiska lyxen i att ha en porrstjärna framför mig som jag kunde fråga precis (nästan i alla fall!) vad jag ville under en timme var ett erbjudande som inte gick att säga nej till. Och det är jag glad för. Vet inte hur det gick — arrangörerna verkade nöjda och Puma verkade nöjd så förhoppningsvis gick det bra. Hon är väldigt lättpratad och publiktillvänd, så egentligen handlade det ju bara om att ställa frågor som gav henne anledning att berätta.

Puma Swede har nästan bara jobbat i USA — hon berättade att hon hade gjort en film i Finland. Mitt intryck är att den amerikanska porrbranschen är ganska annorlunda än den europeiska, men vi diskuterade bland annat HIV-testning, kondomtvång och hur det egentligen var när det var produktionsstopp för att någon hade testat positivt.

Annars: I full gång med att försöka hantera den här sista månaden på terminen. Det är studentuppsatser, en konferens i Lund, en workshop för Face of AIDS, en nätverksansökan, ett slutseminarium i Stockholm (som jag lyckligtvis inte kan arbeta med förrän jag får avhandlingsmanuset…) och, eftersom jag skall vara ämnesansvarig i höst, en rad administrativa saker som jag gör ihop med nuvarande ämnesansvarig för att lära mig rutinerna.

”Planera resten av våren”

Sista halvan av terminen går i rasande fart. I morgon håller jag gästföreläsning för amerikanska utbytesstudenter i Köpenhamn om Millenniumserien. ”Vigilante ethics and queer feminism in the Millennium series” heter föreläsningen och den är en variant på en rad olika Millennium-relaterade saker jag gjort, paperpresentationer, föreläsningar och ett kapitel i boken Den nya svenska filmen: kultur, kriminalitet och kakofoni från 2014. Om en knapp månad skall jag dels ha levererat ett utkast till mitt kapitel i Face of AIDS-antologin och dels förberett ett paper för konferensen Tracing entanglements in media history i Lund.  Därefter är det workshop-helg för Face of AIDS-antologin och sedan skall jag vara opponent på ett slutseminarium för en avhandling i Stockholm. Och så uppsatshandledning och kursutveckling på det.

Det blir nog bra. Haft posten ”planera resten av våren” på min lista länge men nu är det gjort.

IFEMA

Deltog i ett panelsamtal om sex och sexuellt våld på film och i TV på IFEMA, International Female Film Festival Malmö, i lördags. Var lite tveksam innan jag tackade ja, för det där är ganska komplexa frågor som kanske inte är helt enkla att göra rättvisa i ett timslångt publikt samtal (veckans understatement…) Men festivalchefen som frågade mig är en före detta student och samtalsmoderatorn är en annan före detta student och jag har stor respekt för båda. Vad man kan konstatera efteråt är att ja, det är komplexa frågor och jag tror att den där komplexiteten framkom under samtalet på ett bra sätt. Panelsamtal är en svår genre, för man vill inte bli för tyst men man vill inte heller prata för mycket…

Souvenirer från SCMS

20170405_153536.jpg

Adult Film History-gruppen hade ordnat en ”special event” på the Leather Archives and Museum i Chicago, där vi fick gå runt och titta på utställningen av lädervästar, piskor och högklackade skor och därefter fick se ett program av filmer ur deras arkiv. Kvällen var inte bara intressant, utan gav också en inblick i vad man skulle kunna kalla sexuella subkulturers långa och komplexa historia av förtryck (både utifrån och internt), motstånd, kamp, skam och stolthet. Trots att folk både skämtade och skrattade emellanåt tror jag ändå att många av oss samtidigt kände något av det allvar som forskarens uppgift innebär. Det blev konkret inför museets artefakter, filmerna och människorna som arbetade där.

Den lilla kortförpackningen innehåller 12 kort och en 25 år gammal kondom. Som ett slags knäpp AIDS-kampanj sålde man 1993 samlarkort med en bild på ena sidan och information på den andra — modellerat på amerikanska baseballkort. I stället för ett tuggummi låg det också en kondom i förpackningen. Man kunde köpa en samlarpärm till korten. Mannen som delade ut dem, höll sin presentation om de här korten, hur de å ena sidan var en misslyckad kommersiell satsning med problematiska budskap och hur de å andra sidan har arkiverats. Deras historiska värde är lågt i dag (han hade köpt en hel låda med kortförpackningar för en spottstyver på e-bay) och de är i någon mening bortglömda.

Man kan tycka att pornografiforskning och AIDS-forskning ligger långt från varandra. På ett sätt är det sant. Även om pornografistudier har vuxit enormt som fält sedan jag började med mitt projekt är det fortfarande minimalt i jämförelse med allt material som finns om HIV/AIDS (och som jag svettas över att försöka sätta mig in i). Ändå fick jag under SCMS i år glimtar av hur nära förbundna de här två historierna är med varandra.

Att skriva

Ett av forskarens viktigaste verktyg är språket. Eller ja, både i rollen som forskare och i rollen som lärare är språket av stor vikt eftersom det handlar om att kunna kommunicera forskningsresultat, kunskap och kritiska perspektiv på olika sätt, i olika sammanhang och på olika nivå.

Att forska och undervisa om pornografi ställer ytterligare krav på språket. När man undervisar kan man alltid försöka läsa av sin publik — hur landar det, hänger de med? När man skriver kan man bara föreställa sig sina läsare, och som Susanna Paasonen skriver i den här betraktelsen över ”Writing on Porn”, är läsare oregerliga, ”unruly” och närmar sig texter med olika syften och intressen, med förutfattade meningar och med olika förkunskap. Paasonen som har stor erfarenhet (jag skulle nog säga att hon är Nordens mest framstående pornografiforskare) av att forska och skriva i olika sammanhang tar upp hur skrivandet om pornografi kräver en balans mellan närhet och avstånd.

När jag en gång av en kollega fick höra att ”för att handla om porr är det ganska tråkigt” tog jag faktiskt det som ett tecken på att jag hade lyckats förmedla rätt ton. Samtidigt pekar Paasonen på att man betalar ett pris för den där distansen:

But if a text fails to communicate any interest or passion, it may not hold much fascination for its readers. An affectless voice sets the stage for encounters void of intensity. While these may at times be desirable and necessary, scholarly detachment comes with a certain cost.

Nu skall jag återgå till att rätta tentor. Paasonens text kommer att publiceras i Porn Studies Journal. I den form den ligger på nätet är den inte korrekturläst (fast jag hittade inga korrfel under min genomläsning).

 

 

SCMS 2017

20170324_165221Nyss hemkommen från Society for Cinema and Media Studies årliga konferens. I år var det i Chicago. SCMS är den stora amerikanska film- och medievetarföreningen och konferensen är gigantisk, även om de hade bantat programmet något sedan förra året. För att något så när styra upp bland alla olika intresseinriktningar finns det vad som kallas ”scholarly interest groups”. Själv är jag med i och engagerad i två sådana, Scandinavian SIG och Adult Film History SIG. I år presenterade jag på en panel som var sponsrad av Scandinavian SIG, ett paper om ”Documentary Elsewheres by Mai Zetterling” som handlade om tre Mai Zetterling-dokumentärer, The Prosperity Race, ”The Strongest ur Visions of Eight, och Of Seals and Men. Vi var på 80:e våningen i det som heter the Aon Center och just den dagen vi presenterade var det regnigt så att utsikten ut genom fönstren var bara en grå molndimma, men dagen före tog jag ovanstående bild på Lake Michigan från 80:e våningen.

I övrigt gick jag mest på paneler som var sponsrade av Adult Film History SIG. Det roligaste med SCMS är alla människor man träffar, både kolleger som man har känt länge men som man bara träffar på den här konferensen och helt nya. I år mötte jag till exempel författaren till Reframing Bodies som jag och mina medarbetare på LNU har läst och använder oss av, Roger Hallas, men också Whitney Strub vars senaste alster, Porno Chic and the Sex Wars, ligger nyinköpt på mitt skrivbord.

Den allra mest narcissistiska (och lite fåniga) kicken var dock att se min egen bok på Intellects bord på bokutställningen, där de akademiska förlagen visar upp de senaste årens utgivning. 20170325_150725

Citizen Schein

Såg dokumentären om Harry Schein i förrgår. Den var på många sätt rörande. Som alla andra filmvetare som ägnat sig åt det svenska sextiotalet har jag ju lagt en del tid på Scheins liv, insatser och betydelse. Under arbetet med min avhandling intervjuade jag honom, en sommardag 2003 i hans villa i Danderyd. Då var han sjuttionio år. Jag befann mig på Söder och fick instruktioner per telefon hur jag skulle ta mig dit. “Du är student?” frågade han. Jag tänkte inte inleda mina kontakter med honom med en massa hårklyverier om studenter och forskarstudenter så jag sade ja. “Ja, då har du inte råd att ta taxi.” Det kändes både som en social markering från hans sida och som ett symptom på generationsklyftan. I Sjöwall-Wahlöö-böckerna är det ju någon som kallar tunnelbanan för “socialsnöret”… Men finns det någon vettig människa i dag som skulle ta taxi mellan Söder och Danderyd om tunnelbanan fungerar? Vi satt i hans fantastiskt stilfulla men något bedagade vardagsrum och pratade i någon timme. Han rökte och drack whisky. När jag skulle gå sade han lite ursäktande att han kanske skulle bjudit mig på en whisky (det hade nog gjort mig som intervjuare lite mer avslappnad…)

Tre år senare befann jag mig i Stockholm på konferens när det hölls minnestund för honom. Jag smet från konferensen och gick dit, i den avsakraliserade Skeppsholmskyrkan. Det var smakfullt, elegant och väldigt, väldigt celebert. Bibi Andersson, Theodor Kallifatides, Ingvar Carlsson talade. Jag kände mig som en liten doktorandkart från provinsen (det var jag ju också). Efteråt kunde man ta ett glas vin eller en Cutty Sark whisky. Jag tog en whisky och tänkte “you owed me this one, Schein”. Sedan gick jag ut ur kyrkan. Stockholm låg vintrigt och vackert framför mig.

Fia-Stina Sandlund har skrivit en fin recension i Sydsvenskan. (Tyvärr endast tillgänglig för prenumeranter.) ”Jag sökte ett gubbslem och fann en själ – jag är inte besviken,” skriver hon. Det fångar så väl känslan inför Schein. Å ena sidan en maktperson — karismatisk och arrogant, intrigerande och storslagen, med alla de attribut vi associerar med (manlig) makt: vackra kvinnor, pengar, inflytande, resor ut i världen, modern arkitektur, tennismatcher med Olof Palme, sommarstugebesök hos Ingmar Bergman. Å den andra en komplex och komplicerad människa, intelligent och begåvad och driven men också ensam, och, kanske allra mest rörande, alltid lite utanför ändå.

Ny blogg

Eftersom det tagit nästan två månader för mig att ens påbörja denna nya blogg, tänkte jag ett tag att jag inte skulle göra det. Slippa ha en sak till på ”att göra-listan” som riskerar att bli ett dåligt samvete.  Men så insåg jag att jag saknar en plats för vardagsbetraktelser ur akademin, responser på nyheter och debatter, och bara som ett slags logg (just det) över min arbetstillvaro. Den gamla bloggen kommer ju till användning till exempel när jag vill kolla vad jag egentligen gjorde våren 2010 eller när den där konferensen egentligen var.

Så. Jag ger detta ett försök. Just nu har jag ganska många skrivprojekt på gång: Face of AIDS kräver sin tid, jag knåpar på en text om Mai Zetterling, och så naturligtvis en rad andra saker. Men det är också skönt att ha ett mer omedelbart skrivande.

Ett litet tvärsnitt av hur min tillvaro ser ut just nu:

The Swedish Porn Scene har fått en del uppmärksamhet och jag har bland annat blivit intervjuad av P4 Kronoberg.  Jag presenterade också boken på Cinemateket i Stockholm.

Min artikel om Lasse Braun har äntligen publicerats i Porn Studies Journal. Efter peer review-processen blev det tyst väldigt länge och jag hade nästan givit upp hoppet, men när det väl hände gick det fort, bara ett par veckor mellan korrektur och publicering.

Jag undervisar just nu en underbart trevlig grupp studenter i filmhistoria. I eftermiddag skall vi prata om Alain Resnais Hiroshima, mon amour från 1959 och europeisk konstfilm.

Annars kämpar jag på med ett paper inför SCMS årliga konferens som är i slutet av mars, i Chicago, och en ansökan om forskningsmedel i samarbete med en av mina kolleger här på Linnéuniversitetet. Vetenskapsrådets deadline är 21 mars så det är ganska intensivt.