Mai Zetterling remembered

Så här mitt i vårterminens avslutande veckor (”hell weeks” som jag gärna kallar dem med lätt machoswagger) hinner jag inte mycket mer än att länka till Inga Landgré som berättar om sina minnen av Mai Zetterling och arbetet med Rapport från en skurhink. Artikeln ligger ute på den relativt nystartade Nordic Women in Film-sajten.

Annonser

Linnaeus

Eftersom jag numera är på Linnéuniversitetet kan det kanske passa att länka till den här artikeln i New York Times. Det har en svag anknytning till mina forskningsområden (mycket svag: ja, jag har samförfattat en artikel om dokumentärfilm i den arktiska regionen men just arktiskompetensen var min kollegas och ja, Linné ägnade sig bland annat åt sexualupplysning i skriften ”Om sättet att tillhopa gå” som inte nämns i artikeln), men lite kul ändå. Artikelns slutpoäng är också intressant:

Once we put a name on something, as Linnaeus did compulsively, we’ve identified ourselves as the observer and the named thing as the observed — a barrier is placed between, lines are drawn.

Detta ligger i linje med olika lingvist-psykoanalytiska teorier: att när vi tillägnar oss språket och därmed ger namn åt det som finns omkring oss skapar vi en klyfta mellan oss och världen. Även om jag är skeptisk till psykoanalysen har den tanken alltid tilltalat mig, som ett slags evigt olösligt dilemma: genom att söka kunskap och bemästrande förlorar vi också samtidigt något. Man tillskansar sig en förmåga och förlorar en annan. När jag tänker på det vet jag inte om det ens är sant: En stor del av uppskattningen av exempelvis böcker, tv-serier och musik handlar ju om att prata om det, att hitta andra som delar ens förtjusning som man kan jämföra sina upplevelser med. Men det kanske är en form av kompensation för det som gick förlorat?

 

Puma Swede

Fick med kort varsel förfrågan i förra veckan om jag kunde tänka mig att leda ett samtal på Studentafton i Lund. Inbjuden gäst var porrstjärnan Puma Swede. Jag fick lite totalpanik och såg Skavlan framför mig men efter en kort stunds eftertanke svarade jag ja. Jag insåg att den fantastiska lyxen i att ha en porrstjärna framför mig som jag kunde fråga precis (nästan i alla fall!) vad jag ville under en timme var ett erbjudande som inte gick att säga nej till. Och det är jag glad för. Vet inte hur det gick — arrangörerna verkade nöjda och Puma verkade nöjd så förhoppningsvis gick det bra. Hon är väldigt lättpratad och publiktillvänd, så egentligen handlade det ju bara om att ställa frågor som gav henne anledning att berätta.

Puma Swede har nästan bara jobbat i USA — hon berättade att hon hade gjort en film i Finland. Mitt intryck är att den amerikanska porrbranschen är ganska annorlunda än den europeiska, men vi diskuterade bland annat HIV-testning, kondomtvång och hur det egentligen var när det var produktionsstopp för att någon hade testat positivt.

Annars: I full gång med att försöka hantera den här sista månaden på terminen. Det är studentuppsatser, en konferens i Lund, en workshop för Face of AIDS, en nätverksansökan, ett slutseminarium i Stockholm (som jag lyckligtvis inte kan arbeta med förrän jag får avhandlingsmanuset…) och, eftersom jag skall vara ämnesansvarig i höst, en rad administrativa saker som jag gör ihop med nuvarande ämnesansvarig för att lära mig rutinerna.