Hef

Hugh Hefner har avlidit vid en ålder av 91 år. På min gamla blogg tror jag att jag någon gång skrev om den enda gången jag såg honom ”live”: Biografen på UCLA när jag var utbytesstudent där hade en serie filmvisningar där någon känd person fick välja film. Jag minns dessvärre inte vilka filmer Allison Anders och Curtis Hanson valde, men Hugh Hefner hade valt en amerikansk fyrtiotalsfilm med Henry Fonda som hette The Male Animal (Elliott Nugent, 1942). Nu när jag slår upp den på imdb ser jag att den svenska titeln är Än lever Adam. ”We watch a lot of movies at the Mansion,” sade Hef. ”It’s the most fun you can have sitting up.” The Male Animal, sin titel till trots, visade sig vara en film som heroiserar bokmalen. Henry Fonda spelar en lärare som riskerar att få sparken om han läser en sak för studenterna som ledningen tycker är politiskt opassande (kommunistiskt, tror jag man kan förstå det som). Samtidigt kommer hans frus ex-pojkvän, den amerikanske fotbollsspelaren och den lilla hålans hjälte, till stan och hustrun tycks vackla i sin kärlek till sin make. Vad skall en man göra? Jag minns bäst en scen där han dricker sig full och reflekterar över om han skall ta till knytnävarna mot den gigantiske rivalen. I slutänden vinner han dock genom att stå för vem han är.

Förutom de länkade minnesrunorna ovan (från Hollywood Reporter och NY Times), kan man också lyssna på Klara Arnberg och Kim Salomon i P1 Morgon. Och för den som undrar om reportern inte har fått saker lite om bakfoten: Kim Salomon är alltså på Lunds universitet och inte Högskolan i Lund.

 

 

Länge sedan…

… jag bloggade. Efter vårens extremt intensiva avslutning var jag i behov av en paus, helt enkelt, men det är också så att jag har ganska många bollar i luften som jag inte riktigt vet hur det kommer att gå med. I somras lyckades jag utverka en förlängning på deadlinen på min Mai Zetterling-bok och så tog jag faktiskt en riktig semester för första gången på flera år. Det behövde jag. När hösten kom var jag redo att hugga tag i saker igen och nu känns det som att det rullar på. Efter en rätt kaosig inledning på terminen (en ansökan som behövde kompletteras, en artikel jag hade missuppfattat och trott att jag inte behövde skriva… hrmf…) har jag hittat nya rutiner som fungerar arbetsmässigt med pendling och hemmajobbande, vilket också var välbehövligt.

Så nu då? Jag arbetar på med Face of AIDS — utvecklar projektidéer, pratar med folk, skriver ansökningar och redigerar en antologi. Den här terminen har jag också blivit ämnesansvarig, vilket innebär att jag håller koll på kurserna i filmvetenskap här på Linné. Det är mycket nytt (praktiskt, administrativt, formellt) men ett bra sätt att få överblick på hur det funkar här. Undervisar, mest på distans. Aktivt skrivande just nu handlar om Mai Zetterling och mitt kapitel till Face of AIDS-antologin, men jag har precis avslutat en artikel (till!) om Lasse Braun och en annan om European University Film Awards som Linnéuniversitetet är med i. De skall ju revideras efter granskning så publicering dröjer, men det stora jobbet är gjort.

Jag blev intervjuad för ETC Växjö. Huvudsakligen om Face of AIDS men också lite annat.

Det famösa klippet ”2 Girls, 1 Cup” fyller tio år och en sektion av Porn Studies Journal kommer att ägnas åt fenomenet. Min mycket skickliga kollega i Finland, Susanna Paasonen, har dock redan lagt ut sin introduktion till sektionen på sin blogg.

Och två andra skickliga kolleger, i USA, har skrivit om The Deuce.

Face of AIDS workshop

I fredags och lördags hade vi en workshop för vårt arbete med Face of AIDS-antologin, A Visual History of HIV/AIDS: Exploring the Face of AIDS Film Archive som skall komma ut i Routledge Advances in Medical Humanities Series. Det var rätt mycket rent praktiskt att ordna eftersom vi hade bjudit in en respondent från USA som skulle kommentera alla presentationerna, så för mig började på ett sätt hela workshopen på onsdagen när jag hämtade henne på flygplatsen (egentligen började den faktiskt redan på tisdagen eftersom det var strul med hennes flygbiljett…)

Det blev, mycket tack vare respondentens kommentarer men också naturligtvis tack vare alla andra närvarande, en lyckad och stimulerande workshop. När sådana här sammanhang fungerar som bäst är det något av det allra häftigaste som finns att vara med som akademiker — flera olika forskare med olika kompetenser som samlas kring ett visst ämne och som angriper det ur olika perspektiv och med olika fokus. Det är faktiskt smått fantastiskt.

Men nu måste jag hugga i gång med annat. På onsdag skall jag opponera vid ett slutseminarium för en avhandling i Stockholm.

Mai Zetterling remembered

Så här mitt i vårterminens avslutande veckor (”hell weeks” som jag gärna kallar dem med lätt machoswagger) hinner jag inte mycket mer än att länka till Inga Landgré som berättar om sina minnen av Mai Zetterling och arbetet med Rapport från en skurhink. Artikeln ligger ute på den relativt nystartade Nordic Women in Film-sajten.

Linnaeus

Eftersom jag numera är på Linnéuniversitetet kan det kanske passa att länka till den här artikeln i New York Times. Det har en svag anknytning till mina forskningsområden (mycket svag: ja, jag har samförfattat en artikel om dokumentärfilm i den arktiska regionen men just arktiskompetensen var min kollegas och ja, Linné ägnade sig bland annat åt sexualupplysning i skriften ”Om sättet att tillhopa gå” som inte nämns i artikeln), men lite kul ändå. Artikelns slutpoäng är också intressant:

Once we put a name on something, as Linnaeus did compulsively, we’ve identified ourselves as the observer and the named thing as the observed — a barrier is placed between, lines are drawn.

Detta ligger i linje med olika lingvist-psykoanalytiska teorier: att när vi tillägnar oss språket och därmed ger namn åt det som finns omkring oss skapar vi en klyfta mellan oss och världen. Även om jag är skeptisk till psykoanalysen har den tanken alltid tilltalat mig, som ett slags evigt olösligt dilemma: genom att söka kunskap och bemästrande förlorar vi också samtidigt något. Man tillskansar sig en förmåga och förlorar en annan. När jag tänker på det vet jag inte om det ens är sant: En stor del av uppskattningen av exempelvis böcker, tv-serier och musik handlar ju om att prata om det, att hitta andra som delar ens förtjusning som man kan jämföra sina upplevelser med. Men det kanske är en form av kompensation för det som gick förlorat?

 

”We can’t advance social justice without including sex”

Intressant artikel i The Advocate om ”the new gay sexual revolution” i spåren av medicinska framgångar i relation till HIV och ett tydligt exempel på hur mina forskningsinriktningar faktiskt överlappar varandra.

Och en annan läsvärd artikel som är ett svar på Gail Dines artikel om The Handmaid’s Tale och Hot Girls Wanted.

Puma Swede

Fick med kort varsel förfrågan i förra veckan om jag kunde tänka mig att leda ett samtal på Studentafton i Lund. Inbjuden gäst var porrstjärnan Puma Swede. Jag fick lite totalpanik och såg Skavlan framför mig men efter en kort stunds eftertanke svarade jag ja. Jag insåg att den fantastiska lyxen i att ha en porrstjärna framför mig som jag kunde fråga precis (nästan i alla fall!) vad jag ville under en timme var ett erbjudande som inte gick att säga nej till. Och det är jag glad för. Vet inte hur det gick — arrangörerna verkade nöjda och Puma verkade nöjd så förhoppningsvis gick det bra. Hon är väldigt lättpratad och publiktillvänd, så egentligen handlade det ju bara om att ställa frågor som gav henne anledning att berätta.

Puma Swede har nästan bara jobbat i USA — hon berättade att hon hade gjort en film i Finland. Mitt intryck är att den amerikanska porrbranschen är ganska annorlunda än den europeiska, men vi diskuterade bland annat HIV-testning, kondomtvång och hur det egentligen var när det var produktionsstopp för att någon hade testat positivt.

Annars: I full gång med att försöka hantera den här sista månaden på terminen. Det är studentuppsatser, en konferens i Lund, en workshop för Face of AIDS, en nätverksansökan, ett slutseminarium i Stockholm (som jag lyckligtvis inte kan arbeta med förrän jag får avhandlingsmanuset…) och, eftersom jag skall vara ämnesansvarig i höst, en rad administrativa saker som jag gör ihop med nuvarande ämnesansvarig för att lära mig rutinerna.

”Planera resten av våren”

Sista halvan av terminen går i rasande fart. I morgon håller jag gästföreläsning för amerikanska utbytesstudenter i Köpenhamn om Millenniumserien. ”Vigilante ethics and queer feminism in the Millennium series” heter föreläsningen och den är en variant på en rad olika Millennium-relaterade saker jag gjort, paperpresentationer, föreläsningar och ett kapitel i boken Den nya svenska filmen: kultur, kriminalitet och kakofoni från 2014. Om en knapp månad skall jag dels ha levererat ett utkast till mitt kapitel i Face of AIDS-antologin och dels förberett ett paper för konferensen Tracing entanglements in media history i Lund.  Därefter är det workshop-helg för Face of AIDS-antologin och sedan skall jag vara opponent på ett slutseminarium för en avhandling i Stockholm. Och så uppsatshandledning och kursutveckling på det.

Det blir nog bra. Haft posten ”planera resten av våren” på min lista länge men nu är det gjort.

IFEMA

Deltog i ett panelsamtal om sex och sexuellt våld på film och i TV på IFEMA, International Female Film Festival Malmö, i lördags. Var lite tveksam innan jag tackade ja, för det där är ganska komplexa frågor som kanske inte är helt enkla att göra rättvisa i ett timslångt publikt samtal (veckans understatement…) Men festivalchefen som frågade mig är en före detta student och samtalsmoderatorn är en annan före detta student och jag har stor respekt för båda. Vad man kan konstatera efteråt är att ja, det är komplexa frågor och jag tror att den där komplexiteten framkom under samtalet på ett bra sätt. Panelsamtal är en svår genre, för man vill inte bli för tyst men man vill inte heller prata för mycket…

Souvenirer från SCMS

Adult Film History-gruppen hade ordnat en ”special event” på the Leather Archives and Museum i Chicago, där vi fick gå runt och titta på utställningen av lädervästar, piskor och högklackade skor och därefter fick se ett program av filmer ur deras arkiv. Kvällen var inte bara intressant, utan gav också en inblick i vad man skulle kunna kalla sexuella subkulturers långa och komplexa historia av förtryck (både utifrån och internt), motstånd, kamp, skam och stolthet. Trots att folk både skämtade och skrattade emellanåt tror jag ändå att många av oss samtidigt kände något av det allvar som forskarens uppgift innebär. Det blev konkret inför museets artefakter, filmerna och människorna som arbetade där.

Den lilla kortförpackningen innehåller 12 kort och en 25 år gammal kondom. Som ett slags knäpp AIDS-kampanj sålde man 1993 samlarkort med en bild på ena sidan och information på den andra — modellerat på amerikanska baseballkort. I stället för ett tuggummi låg det också en kondom i förpackningen. Man kunde köpa en samlarpärm till korten. Mannen som delade ut dem, höll sin presentation om de här korten, hur de å ena sidan var en misslyckad kommersiell satsning med problematiska budskap och hur de å andra sidan har arkiverats. Deras historiska värde är lågt i dag (han hade köpt en hel låda med kortförpackningar för en spottstyver på e-bay) och de är i någon mening bortglömda.

Man kan tycka att pornografiforskning och AIDS-forskning ligger långt från varandra. På ett sätt är det sant. Även om pornografistudier har vuxit enormt som fält sedan jag började med mitt projekt är det fortfarande minimalt i jämförelse med allt material som finns om HIV/AIDS (och som jag svettas över att försöka sätta mig in i). Ändå fick jag under SCMS i år glimtar av hur nära förbundna de här två historierna är med varandra.