Linnaeus

Eftersom jag numera är på Linnéuniversitetet kan det kanske passa att länka till den här artikeln i New York Times. Det har en svag anknytning till mina forskningsområden (mycket svag: ja, jag har samförfattat en artikel om dokumentärfilm i den arktiska regionen men just arktiskompetensen var min kollegas och ja, Linné ägnade sig bland annat åt sexualupplysning i skriften ”Om sättet att tillhopa gå” som inte nämns i artikeln), men lite kul ändå. Artikelns slutpoäng är också intressant:

Once we put a name on something, as Linnaeus did compulsively, we’ve identified ourselves as the observer and the named thing as the observed — a barrier is placed between, lines are drawn.

Detta ligger i linje med olika lingvist-psykoanalytiska teorier: att när vi tillägnar oss språket och därmed ger namn åt det som finns omkring oss skapar vi en klyfta mellan oss och världen. Även om jag är skeptisk till psykoanalysen har den tanken alltid tilltalat mig, som ett slags evigt olösligt dilemma: genom att söka kunskap och bemästrande förlorar vi också samtidigt något. Man tillskansar sig en förmåga och förlorar en annan. När jag tänker på det vet jag inte om det ens är sant: En stor del av uppskattningen av exempelvis böcker, tv-serier och musik handlar ju om att prata om det, att hitta andra som delar ens förtjusning som man kan jämföra sina upplevelser med. Men det kanske är en form av kompensation för det som gick förlorat?

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s